Utsikten mot parkeringshuset.

Skuggan av handen vilar kvar i mig
Är detta en bön?
Om att fåglarna ska dö så de inte avslöjar
Hur tiden tar slut
Om att få fortsätta andas in dig
Smyga förbi samvetet
Riva ner silket över mitt bröst
Gömma min blick i din grumliga

Springer jag tillräckligt snabbt kan skuggan rinna ner från mina knän
Låtsas jag inte längta kanske den bara når mina hälar

Det bestäms att jag ska skydda hela min heder
Mellan mig och hela din uppenbarelse är den tunnaste hinna jag kan hitta
Den ska vara en typ av vakt så jag inte rusar rakt mot dig och ramlar genom föreställningen
Jag försöker förstärka den med lögner men stormen är bara någon annanstans i min kropp och trycker mot huden

(precis efter solnedgången låter jag den sippra ut)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: