Tyvärr älskar jag dig.

image

Jag kan knappt titta på den här bilden längre än i några sekunder. Första gången jag var där regnade det konstant, dag ut och dag in. Fult duggande, ingen befriande storm eller mjukt sommarregn, allt var grått och blött och kladdigt och mediokert. Sega nätter. Grus överallt på dagarna. Men en kort stund, eller om det ändå var en hel dag, var det sol och det går inte att beskriva den förälskelsen. Vet inte vad det kan finnas för jämförelse med något annat: Den heliga uppenbarelsen kanske?

Att åka därifrån (hem?) var att slitas sönder, hur skulle jag kunna andas död när jag upplevt att leva, jag ville inte röra mig, jag kändes sönderslagen. Värdelös utan den luften. Ett tungt, blött kadaver. Så varje gång jag snuddat vid vik de senaste 12 åren är det fruktansvärt och jag glömmer bort att andas tills jag ser mig själv flämta efter luft med bleka ögon och krampande hjärta som väntar på att få ur sig sina allra sista ord om sin älskade.

För mig, den vackraste platsen på jorden. En fin bild för någon annan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: