läsk, jag var ung!

-vänta jag är inte klar med dig än:

hur kom ditt ansikte in i min mun?
våra fötter snuddar vi varandra och klistras ihop.
nervositeten gör oss svettiga, längtan och skratten
har gett resultat. vi ligger i sin säng och jag tror
att tiden inte riktigt förstår att det är NU den ska
sakta ner

händerna gör mannen, säger dom
jag säger ingenting.
och när du stryker med fingrarna över min panna
sida till sida, blir mitt ansikte äntligen helt, komplett
jag blundar och blir
äntligen synlig
”du är som vackrast när du ler” är en enorm
klyscha. gigantisk, som värmen av våra hjärtan.
jag måste repetera den en gång eftersom
jag alltid pratar sluddrigt när jag har något viktigt
att säga. fast när sanningen slutgiltigen ska fram
glömmer jag bort den och åker iväg med bussen.

våra fötter snuddar vi varandra och klistras ihop.
nästa gång vi ses över en skål nudlar kan jag inte
äta upp, du ler och mitt leende blir äntligen helt,
komplett
ärligt
talat
jag kan inte tala om någonting annat

***********

-för du fattas:

ursäkta, ursäkta mig
du fick aldrig lov att bosätta dig här, du skrev aldrig på några papper,
du förstod väl att det aldrig kunde fungera då? för du klampade och stökade, väckte mig
mitt i natten med ditt städande, ditt lidande, ditt skratt

hur du skurade mitt hjärta rent där du bodde
hur jag bittert väntade
väntar

allting som vi aldrig kommer göra
alla världar vi aldrig kommer besöka
all tid som aldrig kommer passera
oss
tillsammans
all färg som aldrig kommer spillas när vi smyckar paradgatan
full

fördömt! det finns så mycket skönhet vi aldrig kommer kunna måla! och även om jag vandrar
öken hav bergskedja runt så blir det inte i samma fullkomligt nödvändiga lidande
som du gav mig

hur ska jag kunna svälja när det inte är du
och du som har tvingat fram tårarna, fått mig att förstå
det viktiga; att förstå

jag var så ung! skrek du och lyckades rispa min kind
starkt, fyra fingrars märken, sved som solbränna

det kommer inte lämna några ärr men jag kommer minnas dig
som jag gör nu
och du fattas mig älskling, det gör du

************’

saliv på överarm, tagen i en fönsterkarm BANG BANG BANG dina ögon klär på och klär av och dina ögon klär i grönt dina händer knäpper upp, det bleka blir äntligen så skönt och längtan stramar, vill ha mer, vi släpper den fri med skrik över sovande kvarter

***

vi ligger vakna genom nätter, nätter och nätter,
jag blundar tyst och andas mot din bröstkorg,
du berättar om tjetjenska motståndsrörelsens kommandokedja,
deras grundläggande organisation, om kriget och
muslimerna, Delta Force och gisslandraman.

Efter fyra timmar viskar jag att mitt hår kommer trilla
av när jag fyller trettio, du smeker mig varmt över ryggen
”soldaterna förstod ingenting, de blev skjutna av barn som var
fastbundna vid träden”

Och DÄR så sprutade
livet sin kåda djupt in i mina melankoliska vener och
musklerna började sakta återuppbygga sina minnen av
en kropp med rätt att vara

***

hon skriver
ljuset var mörker och blekt orange
om hur de underjordiska kallade
hur de smekte hennes bara fötter
till bron till bron

så jag känner hennes puls, hennes namn i min
flata
hand
handflatan
på barriären mellan mig och livet
utsikten är fantastisk, jag är blid ikväll
mitt hjärta är ljummet och min annars så
hårda
bestämda, förbannade riktning –
den som gör mina fötter såriga, armar blödande –
är graciös,
låg och följsam.
ingen kvinna är nöjdare med livet än jag, just nu
och sen; denna fantastiska utsikt

så stunden är här, jag viskar och sväljer
du gamla, du befriande
du tysta, du glädjerika vita
förlåt och fräls mig

vingla vingla
jag vacklar och väntar på ljuset vid djupet
på vilan på försoningen
på återföreningen på rösten på intet
jag gurglar och slappnar av och sjunker med öppen mun

drömmer

det är mitt i natten, ivriga fjärilsvingar slinker in i mitt blod
dansar på min tunga,
sjunger ”sagolik är du syndare, tjugofyra ave maria, ner på knä”
härligheten, varför är du så dunkel, så becksvart, var är ljuset?
jag kupar mina frusna händer runt mitt eget hjärta
viskar ut
ut din gamla sopa, ut. jag ska sjunka nu

till bron till bron, kom till bron

*****************

ett plötsligt men förtvivlat ljud

som när frosten kommer, och vi ställer oss
stilla med stora ögon på gräsmattan
tankarna kryper längst med kanterna, fram till asfalten
dröjer kvar och tar ett otröstligt steg ut, försöker skrika till
men det är för tyst, för outtalat, långtradarna överröstar med bullriga motorer
avgaser som blandar sig med morgonkalla oktobertemperaturer
subtil är min andedräkt, känslig som det nyfödda barn

som kommer om hösten, skrikandes och bräcklig
som kommer med frosten, rakt ner i lungorna

gråter i våra nätter, oupphörligen sörjandes

**************
– släpp mig:

det gör så ont i mig
din borttappade rörerlse
det lilla du inte längre
gör för mig
inte ens en kyss
skarvarna i mitt hjärta skriker efter plats SKRIKER
hålen i luftvägarna behöver dig
dina fingrar
för att kunna fungera som dom borde och inte som dom gör
det gör så ont i mig
dom sjunger när dom inte borde
dom sjunger om dig

du är en hunger jag aldrig mättar en vind som aldrig stillar en gnisslande dörr en trasig ruta du är tre vänner varav två är bästa jag kan inte ens skämta om det men du är ett sår som aldrig någonsin läker

********
– konfrontera mig inte:

svindel i alla vrår av din kropp
groparna och pärlorna
musklerna och svetten
jag kommer inte i efterhand minnas någon tanke
inte ens om jag lägger handen rätt
men Gud vet att löften bryts
att kinder brinner
att du och jag är oromantiska, trasiga, heliga

dessa utrotningshotade föreningar mellan två djur
fingrar, bröstkorg
andedräkter, nakenhet
halsar

jag vill återvända

************

-vårda henne, människan:

vi träffas väl snart?
hihi kittla mig inte!
nej måla inte över det jag har målat!
på ryggen växer blommorna,
inte äckligt som hudcancer utan som i
att någon har helt enkelt planterat dom där
en tatuering kanske
jag har bara luktat inte tittat

håll mig runt min midja så kan vi byta sen

varma händer och kalla ögonlock
öppna din knytna näve låt den ligga
slå ett slag för Sanningen
det här blir aldrig något viktigt
riktigt
men likväl bör vi stanna ligga i varandra
kliva in och vara störst på jorden
resonemanget blir ganska enkelt efter kramperna i ensamheten:
hellre fem minuter av ömhet än fem minuter av sorg

*****

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: