Uppslag

det blir tydligare med åren. vad som är ens hjärta. att det finns en dåtid, som man inte ska tänka på, och en framtid som ska rubba hur man upplever sina känslor. det finns inga fallskärmar. det fanns en tydlig stund där allt förändrades, med en människa som gled bort på ett isflak eller bara ur händerna. kanske var det en själv. någon gång var jag inte rädd för allt det här, någon gång sträckte jag armarna upp mot solnen eller molnen, även bland andra människor. jag sa inte ”det har hänt mig”, jag sa ingenting men någon plockade upp mig ändå. är jag formad och strandad nu?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: