Jag, kvävande.

Det var. Det är inte.

Det var vinter. Jag pantsätter mitt enda smycke och lyckas sätta min lillebror på en buss därifrån. Jag blir kallad kidnappare, fruktansvärd, jag blir hånad. Jag var. Jag var hånad. Jag var en äcklig person, jag utnyttjade och manipulerade deras goda hjärtan för att få vad jag vill. Jag sätts alltid i centrum. Jag väntar på att de ska säga att det inte är sant, att det är en projektion från deras sida. Att jag är ett offer, övergiven av vuxenvärden och samtidigt kastad rakt in i den. Jag väntade. Förgäves. Det är inte nu. Men det ruttna vatten som är tid strömmar så starkt, från huvudet ner i halsen, ingen annan plats finns än den som någonting annat än jag placerar mig i. Jag var och är utsatt. Jag skäms.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: