Deviation

Jag vill vara skyldig till allt. Ta åt mig äran för floderna din mun skapar, för det sista ordet om den verkliga värld som försvinner nu när vi blir verkliga, för krökningen av ryggen. Den tunnaste av hudar mot kärl och avslut som inte längre är avslut. Plötsligt är stup anonyma slätter, sammankopplade utan synliga skarvar och sömmar. Somnade vi när hjärtats slag tävlade mot vulkaner och vann? Hur kan annars magneterna sluta vibrera? Jag minns inga omvägar hem. Vi rörde oss bara här. Bara, övermänskligt, i salt, med ljud. Meningarna smyger tillbaka in i huvudet, lägger sig till rätta med en blick utan värdering. Hur länge sedan tänkte jag? Vad är klockan? Hur kan du lägga mig så nära, ge mig vinsten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: