Maj 2

Första gången hon träffade på tystnad trodde hon det var fel på hennes öron. Började skrika. Drog i min yngre arm och darrade. Liggandes på marken i skogen, gråtande, började det svarta håret falla av. Inte i tovor, det gled snarare ur hudens närande grepp ner mot jorden. Senare växte testarna upp och blev träd – grenar och löv svarta, stammen skiftande i orange, grönt. Djuren böjde sig vid rötterna och mindes så som alla minns kollektivt – tyst, tyst. Väntandes på solen grät de, och de böjde nacken mot svamparna runtomkring som höll tag i hennes celler. Men just nu var hon ingen. Och vi behövde äta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: